|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Söndag 2000-04-16: Ön
Jag har stirrat länge på fotspåren i sanden. De börjar vid vattenbrynet, forsätter över strandremsan fram till den hårdare marken vid foten av berget. Jag ser mynningen till en grotta högt uppe på berget. Jag borde kunna ta mig dit upp - berget är inte så brant.
Fotspåren borde inte finnas. Vindarna och regnet som faller varje natt borde sopa bort dem på nolltid. Men det är något konstigt med sanden på den här delen av ön. Den är förstenad. Hård. Det ser ut som vanlig sand, men det känns som att gå på asfalt.
Resten av ön är normal. Jag har gått runt den. Jag är helt ensam. Det finns ingenting att se.
Jag skriver detta sittande en bit bort från fotspåren. Här är sanden mjuk och varm.
Jag hade tänkt stänga dagboken över påsk, ett skrivuppehåll skulle göra mig gott, tänkte jag. Kanske är det dagbokens fel att jag har drömt så underligt. Kanske drömmer jag bara för att hitta något att fylla dagboken med. Ibland är jag fruktansvärt avundsjuk på alla normala människor, på alla dem som bara kan leva livet utan att grubbla över livets mening eller vad som är verkligt. De normala människorna har målen i livet klara för sig. Volvo, villa och ungar. Ingen brist på fritidssysselsättning. Är det inte taket som behöver lagas är det bilen. Annars finns det alltid teve. När barnen blir större kan man engagera sig i deras aktiviteter och skjutsa dem till träningen eller ridklubben.
Igår hände det jag har oroat mig för hela tiden efter den första klara drömmen - att jag skulle bli kvar i drömmen. Igår tillbringade jag den första dagen på den här ön. Jag led ingen nöd. Man skulle kunna leva i åratal av frukterna som växer på träden. När jag höll på att somna igår kväll undrade jag var jag skulle vakna upp. Kanske skulle jag vakna hemma i min egen säng.
Undrar just varför jag är här? De tidigare drömmarna hade alltid något samband med morbror Birger. Nu känns det som om morbror Birger är väldigt långt härifrån. Varför är jag då här? Det måste ha något med fotspåren och grottan att göra.
Dags att undersöka grottan.
/Arne
P.S. Nu har jag försått meningen med Victorias gåva. När jag kom hit till ön kände jag att det svarta kortet började vibrera där det låg i plånboken. När jag plockade fram det uppenbarade sig en bild av en enorm datorskärm i eld i luften. Något tangentbord i eld fanns inte (tur, annars skulle jag ha bränt fingrarna), men jag lärde mig snart hur jag med tanken kunde skriva in ord och HTML-koder på eldskriftskärmen.
När jag började tröttna på eldskriften, som såg imponerande ut men gjorde texten svårläst, upptäckte jag att jag kunde ge skärmen vilket utseende jag ville. Nu är den en platt femtiotumsskärm som svävar ett par meter framför mig.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.