Dagbok
Jag, Arne
Rollförteckning
Arkiv
December 1999
Januari 2000/2078
Februari 2000
Mars 2000
April 2000
Maj 2000
Juli 2000
Augusti 2000
September 2000
Oktober 2000
December 2000
Januari 2001
Februari 2001
Mars 2001
April 2001
Maj 2001
Juni 2001
Oktober 2001
Februari 2006
Annat
Bitis bilderbok

Arnes dagbok

Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson.
Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Onsdag 2000-03-01: Portabilitetens altare

En utekväll med en enda öl är ovanligt. Jag hade dubbelbokat och kom strax före nio när jag var klar med tvätten och hade ingen lust att dricka i fatt de andra.

Jag kom aldrig riktigt in i samtalet. Jag satt vid ena kortändan av ett långbord. Mellan tio och elva började folk gå hem och då fick jag en bättre plats, men då började samtalet ändra karaktär. Kvar var då Yngve och några konsulter som jag knappt har träffat tidigare, eftersom de har långa uppdrag ute hos kunder.

De diskuterade mest olika versioner av Unix. Jag fick lära mig att förutom Linux finns det andra gratisvarianter av Unix som heter något med BSD i namnet, där B står för Berkeley-universitet (mest känt för Unix och drogen LSD). Det finns sålunda FreeBSD, OpenBSD och NetBSD. På samma sätt som religiösa sekter förökar sig Unix genom delning.

De andra vid bordet hade varsin favorit av Unix som de tyckte att jag borde byta till hemma. Jag hade tidigare funderat på att prova Linux, men efter det här vet jag inte vad jag ska välja. Jag blir nog kvar i Windows.

Jag gick kvart över elva när diskussionen blev för djup för mig. Cyber Space vet jag ungefär vad det är. Men Kernel Space? User Land? Vad innebär det att "offra prestandan på portabilitetens altare"?

Orden följde med mig in i sömnens rike:

Jag letade efter portabilitetens altare, som det av någon anledning var viktigt att finna.

Jag var utanför spärrarna vid T-centralen. Samtidigt visste jag att jag var i User Land och på väg in i Kernel Space. Det var fullt med blåklädda vakter kring spärrarna, som såg till alla gick in och ut genom spärrarna i ordnade led.

När vakten hade stirrat på mitt kort ovanligt länge fick jag passera spärren och ta rulltrappan ner till plattformen. Där såg allt ut som vanligt, förutom pingvinerna som irrade omkring överallt, och förutom portabilitetens altare som stod mitt på plattformen.

Det var ett lågt stenaltare, i samma marmorliknande material som SLs obekväma bänkar. Bakom det stod en bärbar dator med skärmen uppfälld. Datorn var lika stor som ett piano och knappast särskilt bärbar längre. Den stod på ett bord så att tangentbordet hamnade ungefär i midjehöjd. En vakt i gulduniform slog på de stora tangenterna med klubbor. Ljusmönster dansade på skärmen och förändrades i takt med slagen.

Pingviner och passagerare verkade inte lägga märke till datorn och altaret. De verkade upptagna med att tränga sig in och ur tågen.

Sakta gick jag närmare altaret. Vad var min uppgift här?

I det ögonblicket greps jag av starka armar bakifrån. Jag slängdes ner på rygg på stenaltaret. Först då upptäckte jag att jag bara var klädd i ett höftskynke. Jag kände hur kallt altaret var när jag sträcktes ut och bands fast med våta rep. Jag huttrade.

Jag insåg att jag skulle offras. Det skrämde mig inte. Men jag vill inte bli offrad omgiven av trafikanter som irrade omkring likt vilsna myror. Jag ville offras under värdiga former, i lugn och stillhet, och upplyst av levande ljus.

En gudinna kom gående mot mig. Hon hade en glänsade klänning som gick ner till anklarna. Hon höll en lång dolk med vågformigt blad med båda händerna.

Det var Lena.

Jag försökte öppna munnen för att skrika att det var jag, men läpparna var som ihopklistrade. Lena höll upp dolken över huvudet och stod stilla så några ögonblick. Det verkade som hon förberedde sig mentalt för det kraftiga hugget. Så rörde hon sig, lutade sig ännu längre bakåt och påbörjade hugget.

Jag kunde fortfarande inte öppna munnen. Då såg Lena mitt ansikte och jag såg hennes förfäran när hon insåg att det var jag. Jag visste att hon inte skulle kunna stoppa hugget. Det var för sent.

Så hördes en fruktansvärd skräll och jag fick ett hårt slag i sidan. Lena hade styrt om hugget så att det träffade stenaltaret bara centimetrar från mig. Hennes arm träffade mig omilt i sidan.

I nästa sekund rusade hon upp, höjde dolken och högg i datorn flera gånger. Datorn började ryka. Så släppte hon dolken och böjde sig ner över mig. Kysste mig.

Det var som en behaglig eld som spred sig från munnen till hela kroppen och värmde upp den. De våta repen torkade. Jag slet i dem och de föll sönder. Jag reste mig upp, kramade och kysste Lena. Fick syn på vakterna, drog med Lena mot en hiss, snubblade över en klunga pingviner och rullade runt mot kanten och föll ner på spåret.

Ett tåg rusade mot mig. Vaknade.

Fast länk

Torsdag 2000-03-02: Uppe bland molnen

Yngve var aningen indisponerad igår. Han kom vi tretiden och stannade inte länge. Eftersom jag var betydligt mer disponerad föll uppgiften på mig att felsöka i ett av hans skript.

Till slut hittade jag felet och gjorde en rättning som visade sig fungera. Då hade Yngve redan gått hem. Idag väntade jag därför ivrigt på att han skulle komma så att jag kunde visa felet och rättningen.

- Bra jobbat, sa han. Det är ett riktigt fel. Jag återkommer.

Han kom in till mig tio minuter senare.

- Jag måste ha varit hjärndöd när jag skrev den där koden, sa han.

Jag kommenterade inte det påståendet.

- Din rättning är korrekt, fortsatte Yngve. I och för sig. Den rättar det felet. Men det egentliga felet är här och det förklarar flera av de andra felrapporterna...

Nedtagen på jorden. Lika bra det. Man får lätt syrebrist om man svävar omkring för länge uppe bland molnen.

Fast länk

Söndag 2000-03-05: Lena tar över

Hejsan alla läsare!

Det är inte Arne som skriver det här. Det är Lena, och jag tror inte att jag är precis okänd för er. Jag hade ingen aaaaaning om att Arne har skrivit så mycket om mig. Isberg? Offergudinna!?!

Jag borde kanske börja från början. Jag satt på ett fik och väntade på Arne. Det var tidigare idag. Det var jag som hade stämt träff med honom. Inget allvarligt, tänkte bara det skulle vara kul att träffa honom igen nu när vi inte längre jobbar tillsammans. Ibland saknar jag honom eller snarare våra utflippade samtal. Dessutom verkade han ha något på hjärtat senaste gången jag träffade honom, även om han aldrig lyckades klämma ur sig vad det var.

Arne brukar vara pinsamt punktlig, så jag blev verkligen förvånad när han inte dök upp. Det ingår inte i min föreställningsvärld att Arne kan komma för sent. Jag blev nästan lite orolig när det hade gått tio minuter över tiden utan minsta skymt av honom.

Plötsligt kom det ett SMS-meddelande på nallen. Och sedan ett till och ännu ett. Alla tre var förstås från Arne. Först bad han om ursäkt för att han inte dök upp, det var händelser utanför hans kontroll och det var någonting viktigt. Han bad mig att uppdatera den här nätdagboken. Det var också viktigt, så att hans läsare, alltså ni som läser det här, inte skulle bli oroliga. Han gav mig URL:en och lösenordet. Till slut fick jag ett telefonnummer till någon som hette SS som kanske skulle veta mer. Jag ringde dit, men ingen svarade. Vem är SS?

Han skulle höra av sig på nytt, skrev han också. Tja, skrev han det så gör han väl det. Så jag antar att vi hörs i morgon igen, om inte Arne har dykt upp tills dess, helst med en väldigt bra förklaring.

/Lena

Fast länk

Måndag 2000-03-06: Inte minsta livstecken från Arne

Kära läsare!

Lena igen!

Inte minsta livstecken från Arne på hela dagen. Jag har sökt honom hemma och på hans nummer på jobbet. Hemma var det bara hans telefonsvarare som brydde sig om att svara. Jag börjar kunna meddelandet utantill vid det här laget.

Jag ringde sedan Yngve som Arne har nämnt i dagboken. Det enda han visste var att Arne hade semester. Det hade han hört från Peter.

Då återstod det bara att ringa den där Peter.

- Peter, svarade Peter. Nämen hej Lena, det var länge sen... Arne? Jag fick ett SMS-meddelande. Han var tvungen att semester minst en vecka... Ja, det var något viktigt... Och du och Arne... Jaha, ni är bara vänner. Ja, Arne är en trevlig kille, säkert en god vän... Apropå trevlig, du är ju en trevlig och intelligent tjej. Du kanske vill äta middag med mig...? Jaså, du har inte tid... När jag fick SMS-meddelandet? I morse. Kan jag ringa dig...? Jaha, du ringer själv om du får tid... Okej, hej då.

Sen ringde jag SS, fortfarande utan att få något svar. Då kom jag på att jag kunde ringa Namnupplysningen för att ta reda på vem som äger numret.

Aha, Stefan Saurkraut. Det namnet kände jag igen. Det var den där forskaren som Arne var utlånad till under en månad förra året. Arne hade skrivit på ett sekretessavtal, extremt strikt som han uttryckte det, och han sa aldrig ett ord till mig vilken sorts forskning det gällde eller vad han hjälpte till med.

Jag har träffat Saurkraut en gång, när han besökte vårt labb. Mest la jag märke till hans enorma kroppshydda. Näe, han är inte fet, bara kraftig och väldigt lång, väl över en och nittio. Dessutom är han helt skallig. Vid det tillfället hade han också ett blått öga. Någon frågade honom om blåögat.

- Äh, det är ingenting, sa han. Då skulle du ha sett de andra.

Han förklarade att det var ett gäng nynazister som tyckte att han var en förrädare, eftersom han hade ett fint ariskt namn och var naturlig skinnskalle. Han var som klippt och skuren att bli medlem i deras lokalförening. De blev purkna när han talade om för dem vart de kunde stoppa upp sin lokalförening.

Undrar om jag borde ringa polisen? Men Arne skrev i sitt SMS-meddelande att jag inte borde göra det: "Polisen kan ändå inte göra något". Hoppas att Arne vet vad han gör. Hör han inte av sig i morgon ringer jag i alla fall polisen.

/Lena

Fast länk

Tisdag 2000-03-07: Faxet från Arne

Kära läsare!

Det här är kusligt!

Jag vet att skrivaren har inbyggd fax, men jag har aldrig använt den. Nu kom det ett fax på den. Från Arne. En handskriven dagboksanteckning. Hur kan Arne ha fått tag på numret till faxen? Jag är säker på att jag inte har gett det till honom.

Vad konstigt han skriver! Var är han? Om det här är ett skämt... ja, då ska jag koka honom i olja... och sen ska jag göra honom riktigt illa! Men det är inte likt Arne att skämta på det här viset. Det är inte alls likt Arne.

Stackars Arne! Hoppas han vet vad han gör.

/Lena

Arnes fax

Vem är jag? Var är jag? Hur kom jag hit? Hur ska jag komma härifrån?

Och jag är inte ens berusad. Och jag vet att jag inte drömmer. Det är lätt att tro att man är vaken när man i själva verket drömmer, men när man är vaken behöver man inte förvisso sig om det genom att nypa sig själv. Möjligen är jag i en virtuell värld, men inte i någon som kan finnas i vår tid. Den är alldeles för avancerad.

Jag skriver den här texten för hand på ett fik. Jag tvivlar på att jag någonsin kan stoppa in den i min nätdagbok, men den kanske kan hjälpa mig att samla tankarna så att jag kan hitta en utväg ur den här situationen. Jag ska försöka besvara en fråga i taget och se vart det leder mig.

Vem är jag? Det är inte så lätt att svara på den frågan som man skulle kunna tro. Jag tycks fortfarande heta Arne, men jag kände knappt igen mig i spegeln inne på herrtoaletten. Jag har inte längre några glasögon. Tja, jag har väl tappat dem någonstans, men konstigt nog verkar jag se bra utan dem. Håret är inte längre mörkt, utan blont, och det är kortare, nästan snaggat. Kanske har någon klippt och färgat det, men jag tycker att att det borde kännas strävare om det vore så.

Svårare att förklara är att jag tyckt ha växt med en sådär tio centimeter. Jag tycks också ha blivit muskulösare. Förklara det, den som kan. Har jag tränat ett år på gym och glömt bort att jag gjorde det?

Jag har inte mina egna kläder på mig. Kläderna är civila, men de påminner en aning om permisuniformen i lumpen. Jag har en massa pengar i en stor plånbok i fickan. Det står på sedlarna att de är svenska, men de har andra färger och andra gubbar än våra vanliga sedlar. Nu är jag nästan inne på nästa fråga.

Var är jag? Det enkla svaret är: På ett fik i Skärholmen. Men inte det Skärholmen jag känner.

För det första, alla jag har sett är blonda svenskar eller svenskor. Utan undantag. Stånden ute på torget sköts av blonda unga kvinnor och ett fåtal äldre kvinnor. Kvinnorna som handlar är blonda, liksom barnen de har med sig. Det är något onaturligt över barnen. De skrattar och ler, men de är samtidigt stela och livlösa.

För det andra, tja, en massa saker, som pengarna och att byggnaderna är betydligt högre och pampigare och att det står en staty av Karl XII på torget. Ingen röker på fiket. Det finns (svagt) kaffe, men de flesta dricker örtteer.

För det tredje, militära trupper marscherar ofta förbi utanför.

Var jag än är så vill jag inte vara här. Den här verkligheten känns fel. Undrar hur stabil den är? Den kanske faller sönder medan jag sitter här. Vad kommer då att hända med mig?

Hur kom jag hit? Det sista jag kommer ihåg innan jag fann mig själv på torget här utanför är Stefans laboratorium. Tre män attackerade Stefan med slagträn och knivar. Jag plockade upp ett slagträ och drämde till en man som höll på att knivhugga Stefan. Mannen tappade kniven, men kastade sig över mig. Vi föll in i den stora maskinen som stod längs långväggen.

Hur ska jag komma härifrån? Hur sjutton ska jag kunna veta det? Jag vet inte ens hur jag kom hit.

Nu är det något på gång här. Jag måste nog sluta för den här gången.

- Vi stänger nu, sa servitrisen.

- Jag trodde att ni hade öppet till sex.

- Vanliga dagar, ja. Men inte när det är avrättning. Vi ska titta på den precis som alla andra.

Fast länk

Onsdag 2000-03-08: Stefan Saurkraut

Kära läsare!

Idag kom Arnes anteckning via internposten på jobbet. Det såg ut som vilket PM som helst. Hade det inte varit handskrivet skulle jag nog ha slängt det i papperskorgen av misstag.

Jag fortsatte mina efterforskningar idag. Tyvärr med magert resultat.

Först frågade jag chefen om hur det gick till när Arne blev utlånad till Stefan Saurkraut. Efter en massa tjafs fick jag se kontraktet. Jag hade hoppats att få tag i någon ledtråd till var Stefan hade sitt laboratorium eller namnet på någon annan person som det gick att få tag i. Men Stefan hade skött allt själv utan mellanhänder. Den enda adress som fanns hade jag redan fått från Namnupplysningen. Chefen visste heller inget om var Arne hade jobbat när han var utlånad.

På vägen hem åkte jag förbi Stefans lägenhet i innerstan. Ingen öppnade när jag ringde på. Då ringde jag på hos en granne, som visade sig vara en grabb i min egen ålder. Han blev inte alls sur för att jag ringde på, snarare tvärtom, han ville bjuda in mig på en kopp te. Jag tackade nej till teet, men lyckades få reda på att Stefans lägenhet är en etta och att det är lyhört i huset och att grabben inte hade hört några misstänkta ljud från lägenheten de senaste dagarna. Laboratoriet ligger nog inte där.

/Lena

Arnes PM

Är det verkligen någon mening att jag fortsätter att skriva mina dagboksanteckningar? Papperen jag skrev på igår är borta. Spårlöst. De låg i innerfickan. Kvar i innerfickan fanns bara några ark oskrivet papper. Linjerat, medan det jag skrev på igår var olinjerat, så förklaringen är inte att jag råkade skriva med osynligt bläck.

När jag kom ut från fiket var torget fyllt med folk som skulle titta på avrättningen. Jag tog det långa benet före mot tunnelbanan, för jag tänkte inte titta på den. På vägen hann jag se en skymt av fångarna där de stod fastbundna på en plattform, tre blonda kvinnor och en ljushårig man och sex mörkhåriga och mörkhydade män. Anklagelserna ropades ut i en högtalare. Kvinnorna hade "upprepade gånger" försökt föda fler barn än kvoten (männen som måste ha hjälpt dem med den saken fanns inte på plattformen). Mannen var anklagad för ordervägran och feghet. Om jag förstod saken rätt hade han vägrat att meja ner en grupp demonstranter med maskingevär.

Det var folktomt i tunnelbanan. Jag vandrade fram och tillbaka i väntan på ett tåg. Jag visste inte vart jag skulle, bara att jag ville därifrån.

Då kom någon annan nerför trapporna. Det var något bekant över den storvuxna gestalten. Förutom det blonda håret. Senaste gången jag hade sett honom hade han inte haft något hår.

- Stefan! ropade jag.

- Arne, är det du? sa han.

- Jag tror det.

- Du är dig inte lik, fast det är väl inte jag heller.

Han drog handen genom håret.

- Var är vi? frågade jag. Och hur kommer vi härifrån?

Då kom ett norrgående tåg in.

- Jag tycker vi tar det där tåget, sa Stefan.

När dörrarna öppnades rusade folk ut från tåget och uppför trapporna. Vi satte oss i en folktom vagn.

- Du ramlade in i min maskin, sa Stefan.

- Jag märkte det. Var är det för sorts maskin?

- Jag vet inte.

- Om inte du vet, vem vet?

- Det skulle ha blivit en tidsmaskin...

- Tidsmaskin? Och vilken tid skulle det här vara då?

- Den funkade inte, sa Stefan. Den funkade inte som tidsmaskin. Först när jag hamnade här trodde jag att maskinen får en att färdas sidlänges i tiden i stället för framåt och bakåt, ungefär som när det första tåget uppfanns av en snubbe som skulle göra en hiss, men som råkade gå i sidled i stället för i höjdled. Det har du väl hört talas om?

- Vad menar du med att en tidsmaskin skulle färdas i sidled?

- Att den skulle färdas till en parallell verklighet som har följt en annan historisk utvecklingslinje än vår. Ta som exempel den parallella verklighet som blir följden om Hitler dog ung och aldrig kom till makten...

- Okej, jag fattar, sa jag. Är det här en sån verklighet?

- Nej, den är alldeles för sjuk. Nu tror jag snarare att min maskin skapar nya verkligheter utgående från en persons önskedrömmar om hur han skulle vilja att världen borde vara beskaffad...

- Vilken person? Vem skulle hitta på en sån här värld? Du menar inte att jag...

- Inte du. Busen som du knäckte handen på med slagträet. Han ramlade också in i maskinen.

- Vem är han då?

- En av nynazisterna jag träffade förra året.

- Hur träffade du honom?

- Med en rak höger, sa Stefan. När han höll på att klippa till mig för att jag inte vill gå med i deras förening.

Det började klarna. Stefans teori förklarade allt som jag hade varit med om. Det förklarade hur jag kommit hit och var jag var.

- Så du är här för att hämta tillbaka mig till vår vanliga värld? frågade jag.

- Om det ändå vore så väl. Om jag ska hämta ut dig skulle det vara bra mycket lättare om jag vore utanför, men nu är jag lika mycket inne i den här världen som du...

Jag stirrade bara på honom.

- Jag önskar att jag vore kvar i vår värld, fortsatte han. Jag är säker på att jag skulle ha fått ut dig. Men jag hade inget val. Du tog hand om en buse. Jag slog ut en annan. Den tredje slet fram en handgranat och osäkrade den. Han tänkte springa ut ur rummet och kasta den på mig, men jag klippte till honom så att han tappade den. Som sagt, den var osäkrad. Jag tror inte han hann undan.

- Och du?

- Jag hoppade in i maskinen. Jag visste inte vad som skulle hända, men det verkade bättre än att bli sprängd i småbitar...

Han tittade ut genom fönstret innan han fortsatte.

- Verkar som jag hade fel.

Fast länk

Torsdag 2000-03-09: Brevet från Arne

Kära läsare!

Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att titta i mitt postfack. Tomt. Ingenting från Arne.

Resten av dagen släpade sig fram. Chefen hade mängder av idéer till tråkiga arbetsuppgifter som borde göras just idag. Jag tänkte på Arne. Det kanske inte skulle komma några fler meddelanden från honom. Så försökte jag att ringa honom, och sedan Stefan. Inget svar (förutom Arnes telefonsvarare).

Jag åkte hem så tidigt jag kunde och hittade ett brev på hallgolvet.

/Lena

Arnes brev

Mina tidigare anteckningar är åter borta. I stället fann jag linjerat brevpapper. Undrar vart anteckningarna tar vägen? Är det någon som läser dem?

- Vi måste härifrån, sa jag till Stefan.

Vi satt på en liten kvarterskrog. Vi hade avslutat en vegetarisk måltid och drack nu lättöl. Starkare öl, liksom kött, finns bara på högtidsdagar, som vanligen infaller två-tre gånger i månaden.

- Sluta tjata, Arne. Tror du att jag kan trolla med knäna? Eller knäppa med fingrarna?

Han korsade händerna framför bröstet och förde åter isär dem samtidigt som han knäppte med båda händernas fingrar.

- Eller så här kanske?

Stefan gjorde en hypnotisk gest. Inget hände.

- Du kan inte bara ge upp, Stefan. Du konstruerade maskinen. Bara du kan ta oss tillbaka.

- Jag är ett totalt misslyckande. Varför skulle jag vilja åka tillbaka även om jag kunde? Du anar inte hur mycket pengar Säpo har pumpat in i det här projektet. Vad ska jag säga till dem? "Det bidde inge tidsmaskin", kanske? Jag vet inte ens vad det bidde.

Vi satt tysta och tittade ner i varsitt ölglas. Jag har aldrig varit bra på att peppa folk. Jag har aldrig trott på att entusiasmera andra att utföra stordåd som de innerst inne inte är intresserade av. Nu var det dags att lära sig.

- Hur länge har du hållit på med tidsmaskinen? frågade jag.

- Nio år.

- Hur kan du veta att det är ett misslyckande? Du kanske bara behöver ett år till för att nå ända fram. Kanske bara en vecka.

- Du behöver inte försöka peppa mig, Arne. Jag vet när jag är slagen.

- Det kanske bara är en liten detalj som är fel.

- Jag har provat allt. Det är ingen idé.

Vad gör man när en människa har bestämt sig för att ge upp? Han har gjort en maskin som gör det omöjliga - skapar en helt ny verklighet ur önskedrömmar. Jag skulle vara glad om jag hade lyckats med en omöjlighet, men han förtvivlar för att han lyckades med fel omöjlighet.

- Du har provat allt, säger du. Hur vet du det?

Inget svar.

- Har du provat att montera maskinen i en buss och att aktivera den när bussen kör?

- Nej, men vad spelar det för roll? Som om rörelsen i tidsdimensionen skulle påverkas av att man rör sig i rumsdimensionerna... Det är helt... plausibelt... vid närmare eftertanke...

Han tystnade tvärt. Jag såg hur han försvann in i sin egen värld. Jag väntade spänt på hans återkomst. Han mumlade för sig själv. Så tittade han upp.

- Hur sjutton kom du på det?

- Öh... tanken bara slog mig.

Han återvände in i sin egen värld. Jag använde tiden till att skriva den här anteckningen.

Nu verkar Stefan vakna upp ur tankarna.

- Vi måste härifrån, säger han. Jag har en plan.

Fast länk

Fredag 2000-03-10: Vem klämde fingret?

Kära läsare!

Idag har Arne slagit på stort. Hans anteckning finns i en egen reklambilaga i Dagens Nyheter, fast troligen bara i mitt exemplar.

/Lena

Arnes reklambilaga

Man kan lära sig mycket av att titta på film.

I kalkonklassikern "Plan Nine From Outer Space" försöker två elaka utomjordingar i ett flygande tefat genomföra sin nionde plan för att ta över jorden: att väcka upp de döda. Jorden räddas av hjälten och hans genialt enkla motplan - han tar sig in i tefatet och slår knockout på utomjordingarna med ett par rejäla rallarsvingar.

Stefans första plan var lika enkel. Vi skulle hitta och slå ut nynazisten som var upphovet till den här verkligheten. Då skulle kanske den här verkligheten försvinna och vi skulle återvända till Stefans laboratorium. Kanske. Stefan medgav att det var en chansning.

Vi hade hört att landets ledare kallades för Ledaren och höll till på Slottet. Vi var nästan säkra på att Ledaren var den person vi sökte. Stefan trodde att vi kunde bluffa oss in. Det gällde bara att vara tillräckligt fräcka för att knalla rakt in och påstå att vi hade avtalat tid.

- Invånarna i den här världen är förbluffande naiva, påpekade han.

Nu är det här ingen film eller thriller, så jag tänker inte berätta i detalj vad som hände på Slottet, förutom att det sköts, att patronhylsor flög omkring och att granater kastades. En person dog. En person klämde fingret. En helikopter blev stulen.

- Dags för Plan Två, sa Stefan när vi var uppe i luften.

Plan Ett hade misslyckats. Personen som dog var Ledaren när han sprang in i helikopterns bakre rotor. Den här verkligheten verkade inte störas det minsta av att Ledaren var borta.

- Han kanske finns kvar som ett spöke, sa Stefan. Eller så behövdes han bara för att skapa den här världen, inte för att hålla den vid liv.

Stefan landade helikoptern på en tom industritomt.

- Det var Plan Två det, sa han. Här skulle labbet ha varit.

Han hade hoppats på att maskinen skulle fungera.

- Nu måste jag tänka, sa Stefan. Du kan sysselsätta dig med att skriva under tiden, vad det nu är du skriver.

- Vet inte om det är mödan värt att skriva något mer. Papperen bara försvinner.

Stefan försjönk i sitt tänkande tillstånd. Jag plockade fram några nya blanka papper ur innerfickan. Men jag hann inte börja skriva.

- Sa du att papperen försvinner?

Jag berättade.

- Där har vi Plan Tre, sa Stefan.

- Hur sa?

- När du jobbade på labbet, märkte du aldrig att papper tycktes försvinna av sig själva och för att sedan dyka upp på nytt lika oväntat?

- Det händer väl jämt på ett labb. Vad har det med Plan Tre att göra?

- Jag har forskat mycket i försvinnande papper. Det är säkerställt att papper spontant kan försvinna ut ur vår rumstid, men Säpo har hemligstämplat min rapport om saken eftersom det är grundidén till tidsmaskinen.

- I'm totally lost, sa jag. Skulle du kunna förklara på ett enkelt sätt hur det skulle kunna hjälpa oss?

Jag vet inte om han är dålig på att förklara eller om jag fattade trögt. Förmodligen var det en kombination. Så här tror jag det var: Papper med text söker läsare. Min dagboksanteckningar hade försvunnit från mig för att hitta sina läsare. När jag berättade att jag skriver nätdagbok sa Stefan att papperen knappast hade hittat fram till alla läsare av nätdagboken och att de troligen satt fast på vägen, det vill säga någonstans mitt i mellan den här verkligheten och vår egen.

Vad jag kunde göra var att hjälpa papperen att komma fram genom att koncentrera mig på en enda läsare. Eftersom jag inte känner någon av mina läsare I Riktiga Livet kunde det bli lite svårt, så vi kom fram till att det kunde kanske gå med någon annan person som jag känner väl, om vi kunde få den personen att uppdatera dagboken för att på det sättet nå läsarna. Det finns ganska exakt en sådan person i mitt liv.

- Det går inte, sa jag. Fattar du hur mycket jag har skrivit om Lena? Det var aldrig min tanke att hon skulle få läsa det.

- Du sa själv att vi måste komma härifrån. Förresten kan du alltid emigrera till Grönland eller nåt när du kommer tillbaka - det måste ändå vara bättre än att bli kvar här.

- Hon är säkert rasande på mig vid det här laget. Jag skulle ha träffat henne i söndags.

- Så mycket bättre. Då vet du precis var hon är.

Stefan förklarade att tiden här och hos Lena inte hade något direkt samband. Jag skulle kunna skriva ett kort meddelande och koncentrera mig på att leverera det till henne när hon sitter på fiket. När hon hade fått det första skulle hon vara mentalt förberedd på att fler skulle komma och då skulle förhoppningsvis de andra anteckningarna dras till henne.

- Men hur hjälper det oss om hon får de anteckningarna och lägger ut dem i nätdagboken? undrade jag.

- Inte alls, sa Stefan. Men de öppnar kommunikationskanalen för det speciella meddelande till Lena som jag ska hjälpa dig att skriva nu.

Han började berätta om den speciella köteori som gäller papper utanför vår rumstid.

- Okej, du har övertygat mig, sa jag. Vi försöker.

P.S. Det var jag som klämde fingret.

Lena igen

Det finns mer i reklambilagan. Där finns också adressen till laboratoriet och en skiss på maskinen och en detaljerad BRUKSANVISNING om vilka knappar jag ska trycka på och i vilken ordning. Usch då, jag som aldrig brukar läsa bruksanvisningar förrän jag är nödd och tvungen. Det är nog säkrast att jag läser den här bruksanvisningen lite noggrannare än jag brukar göra.

Går det här bra borde Arne vara tillbaka med dagboken i morgon.

Det var ett rent nöje att vara dagboksredaktör. Vem vet, vi kanske hörs någon gång.

Tack för ordet!

/Lena

Fast länk

Lördag 2000-03-11: Frukost hos Lena

Det ringde på dörren när Lena och jag åt frukost i morse.

Det var Stefan. Jag anade oråd. Jag trodde inte att han hade kommit varken för att småprata eller framföra goda nyheter.

- God morgon, sa Stefan. Vilken härlig dag. Hur står till med er?

- Bra, mumlade jag.

- Utmärkt, sa Lena.

- Vilket fint hus du har skaffat, sa Stefan. Det måste ha kostat multum.

- Tja, det var inte direkt billigt, sa Lena.

- Hur är det på jobbet då? Hur är det med den där chefen...?

- Jaså han. Han insåg till slut att jag kunde sköta hans jobb mycket bättre än han, så nu gör jag det. Nu har jag äntligen den lön jag förtjänar.

- Är det inte stressigt? undrade Stefan.

- Inte särskilt. Det gäller att planera ordentligt. Nu behöver jag sällan jobba mer än tre dagar i veckan.

- Det låter ju fantastiskt. Så du trivs?

- Stortrivs. Har aldrig haft det bättre.

- Lysande, sa Stefan. Ni undrar kanske varför jag har kommit hit?

- För att söka jobb kanske? sa Lena.

- Ha-ha. Nej, faktiskt inte. Får jag slå mig ner?

- Självklart.

Stefan satte sig på en stol och la portföljen i knät. Han vände sig till mig.

- Du hade rätt i att jag var nära och att jag inte skulle ge upp efter nio år. Du satte mig på spåret med ditt förslag att använda en buss. Tänk att jag har missat något så uppenbart i nio års tid. Det är väl det vanliga tunnelseendet, att jag har koncentrerat mig på en alltför liten del av problemet.

Han tystnade som för att samla tankarna. Jag lade märke till att han hade ena handen inne i portföljen.

- De här spökverkligheterna som maskinen kan skapa är farliga, fortsatte han. De bygger på en persons önskedrömmar, och är därför inherent fulla av motsägelser som gör dem instabila. Vem vill inte ha både ren miljö och äga en bil som gör tvåhundra knyck? Bara som ett exempel på att de flesta vill både äta kakan och ha den kvar.

Jag funderade på några av mina egna motsägelser. Absolut direktdemokrati i hela världen, men med mig i toppen som allsmäktig ledare. Fullständig yttrandefrihet för alla, bara jag var garanterad sista ordet i alla viktiga frågor.

- Instabiliteten kan påverka andra verkligheter, fortsatte Stefan, inklusive vår egen. Maskinen får aldrig mer användas på det sättet. Att använda den för tidsresor är ofarligt, eftersom man förflyttar sig inom samma verklighet. Tror jag.

Jag undrade om han någonsin skulle komma till saken.

- En del tror att vi forskare är världsfrånvända, fortsatte han. Det kanske vi är, av och till. När man känner att alla bitar håller på att falla på plats är man inte så nyfiken på vad som händer i omvärlden. Men något jag alltid följer varenda år, oavsett vad jag sysslar med för övrigt, är Melodifestivalen.

Jag undrade åter om han skulle komma till saken. Jag sa ingenting, för hela hans sätt att berätta visade att han var på väg till en viktig slutpoäng och troligen skulle han komma dit snabbare om han fick berätta på sitt eget sätt. Lena satt också tyst.

- Döm om min förvåning när det inte var någon melodifestival på teve igår kväll. Det var helt vanliga fredagsprogram. Jag hade ingen tidning, men jag sökte på nätet. Det fanns ingenting om några som helst melodifestivaler, varken om den svenska eller internationella varianten. Det var som om det aldrig hade hållits några sångtävlingar över huvud taget.

- Det var konstigt, sa jag, men egentligen är det väl ingen större förlust? Jag menar, tråkigt för dig som gillar den, men i övrigt...

- Jag skulle nog ha klarat mig om ingen hade hittat på melodifestivalerna, men det var inte det som var min poäng. I alla fall började jag tänka när det ändå inte fanns något vettigt att se på teve. Jag fick rätsida på mina teorier och jag gjorde en liten uppfinning.

Han tog fram en sprayflaska ur portföljen.

- Med den här i handen behöver vi aldrig stå handfallna om vi hamnar i en ny spökverklighet.

- Hur använder man den?

- Man tar av hatten så här, precis som på en vanlig sprayflaska, lägger tummen på knappen här och så trycker man och håller.

Han riktade den mot Lena och sprayade. Lena sveptes in i grått spraymoln.

Lena försvann.

Rummet försvann. Jag svävade mitt i en oändlighet av ingenting, som var mjölkvitt. Aldrig har jag känt mig så liten.

Sedan stod jag i Stefans laboratorium. Lena och Stefan var också där. Stefan höll fortfarande handen med sprayflaskan utsträckt.

- Ledsen att jag förstörde din värld, Lena.

- Vad är väl en egen värld? sa Lena. Den kan ju bli fullständigt trist och urtråkig i längden.

-oOo-

Lena och jag hade beställt en taxi att dela på in till stan och var på väg ut, när Stefan bad oss vänta ett ögonblick.

- Det går fortfarande inte att hitta någonting om Melodifestivalen på nätet, sa Stefan.

- Det finns säkert en naturlig förklaring, sa jag. Det kan inte vara så viktigt. Nu åker vi.

Lena verkade också otålig att komma iväg. Hon stod intill mig och höll en arm om mig.

- Lena, hur mår du? frågade Stefan. Känner du dig helt normal?

Hon tvekade och tryckte sig ännu närmare mig.

- Jag tror det... det är bara en ovanlig känsla...

- Det vore bra om du talar om vad det är, sa Stefan. Det kan vara viktigt.

- Jag känner... att jag blir tokig om jag inte får slita av mig och Arne kläderna och hoppa i säng med honom...

Stefan klev fram till oss.

- Jag sprutar och du säger till när du känner dig normal igen, Lena.

Han sprayade rätt i ansiktet på mig.

Fast länk

Måndag 2000-03-13: Samtal med Peter

Det var ingen överraskning att Peter ville prata med mig när jag kom till jobbet.

Jag hade förberett mig så gott jag kunde. Jag visste genom Lenas dagboksanteckning att mitt meddelande till Peter hade kommit fram och att han hade fått det i form av ett SMS-meddelande. Stefan hade inte varit säker på att jag skulle nå Peter, men tydligen hade jag prickat in honom när han åt frukost (jag har ju varit hemma hos honom en gång och jag kunde gissa vilken han tid äter frukost genom att räkna baklänges från den tid han vanligen kommer till jobbet).

Innan jag gick in till Peter hann jag byta några ord med Yngve.

Peter började med lösa antydningar om vilka problem det hade varit för att jag bara hade försvunnit så där. Det hade jag ett bra svar på:

- Yngve sa att det inte var några problem alls. Det var ändå mest hans skript som inte var klara och installationen hos kunden gick smärtfritt.

- Hm, kanske det, men du förstår väl att jag måste få reda på sånt här i förväg så att jag kan planera...

- Jag lovar att du ska få det nästa gång jag tar semester. Det här var ett undantag och...

- Apropå det, vad var det som var så viktigt att du måste ta semester med så kort varsel?

Den där frågan hade jag förväntat mig och länge funderat på vad jag skulle svara. I det här fallet kunde jag inte ens använda sanningen som ett absurt skämt för att få slut på vidare frågor, eftersom sanningen inte var lustig. Jag hade bestämt mig för att hålla fast vid att det var viktigt och att det var min privatsak och vägra att gå in på några som helst detaljer.

Chefen på mitt första jobb kunde bli otrevlig om man höll fast vid sin linje, men det fick mig alltid att känna att jag hade rätten på min sida och ännu envisare hålla fast vid min linje. Han var enkelspårig - han ställde samma fråga gång på gång tills han tröttnade och gav upp.

Peter är knepigare. Han är snäll och envis och försöker hela tiden hitta en ny vinkel att ställa frågan ur. Men jag kan också vara envis, och efter en stund styrde Peter in samtalet på ett helt annat ämne. Jag fick en känsla att den frågan var den viktigaste för honom.

- Stackars Lena ringde och frågade efter dig, sa Peter. Hon hade ingen om aning vart du hade tagit vägen. Fick hon tag på dig?

- Ja, det fick hon.

- Det var då för väl. Trevlig tjej. Känner du henne väl?

- Vi är bara vänner.

- Är det inte konstigt att hon är så ivrig att få tag i dig att hon ringer hit?

- Det är nog bäst att du frågar henne själv. Hur ska jag kunna veta varför hon ringde hit? Hon kanske ville höra din trevliga röst?

Fast länk

Onsdag 2000-03-15: Mailet från Lena

Det kom ett mail från Lena.

From: Lena
Subject: Vänner?

Hej Arne!

Jag läste om dina många försök att skriva mail till mig. Det får bli min hemlighet hur många försök jag gjorde innan du får det här mailet i din hand.

Jag känner att jag måste svara dig, även om du aldrig kom dig för att fråga mig direkt. Jag vill gärna fortsätta vara din vän och ha dig som vän, men på avstånd om du föredrar det. Om du nu kan acceptera mig som "bara" vän trots det du skrev.

Du ironiserar över uttrycket "bara vänner" i dagboken. Det är inte så bara. Du tycker kanske att jag har inte berättat så mycket om mig själv för dig, men då ska du veta att det har jag inte gjort för någon. Tvärtom har jag varit på vippen att berätta saker för dig som jag inte ens skulle kunna tänka tanken att berätta för någon annan.

Jag fattade ett beslut för ett par år sedan att inte släppa in en man i mitt liv förrän den första januari 2001. Tidigast. Och om det är rätt man. Rätt man är inte den som sitter och väntar på mig och ringer på min dörr när nyårsklockorna precis har klingat ut.

Uppriktigt sagt, och jag hoppas jag inte sårar dig, jag tycker du verkar *för* intresserad av mig, i alla fall om dagboken gör dig rättvisa. Det verkar som du tror att du kan hitta din lycka hos någon annan, att jag kan göra dig lycklig. Det kan jag inte, och ingen annan heller. Du kan bara hitta lyckan hos dig själv. Hårda ord, men jag vill inte ge dig några falska förhoppningar.

Rätt man är aldrig den som passivt väntar på att lyckan ska komma till honom.

Kram
/Lena - din vän?

Fast länk

Torsdag 2000-03-16: Ännu ett mail från Lena

Jag tvingade mig att svara på en gång. Annars skulle jag nog aldrig ha lyckats svara. Mina ord känns så bleka och Lena skriver så bra. Här är hennes svar på mitt svar.

From: Lena
Subject: Drömmar

Hej Arne!

Skönt att vi är vänner. Jag förstår vad du menar med skillnaden mellan känsla och förnuft, att man kan fatta någonting rent logiskt medan känslorna stretar emot och inte fattar någonting. Jag har också svårt ibland att låta bli att leta efter lyckan utanför mig själv, trots att jag borde veta bättre vid det här laget.

Egentligen har jag bestämt att jag ska sluta snoka i ditt liv, men när du nu ändå lägger ut dagboken på nätet är jag där ändå som en hök... Jag såg ett intressant inlägg i din gästbok, det om drömmar från den 13/3.

Det känns ju som en dröm så här efteråt, även om det var helt verkligt när det pågick. Precis som i en dröm är det ingenting kvar, förutom minnen, som är mycket tydligare än om det hade varit en riktig dröm. Jag tänker förstås på fredagen och lördagen "hemma hos mig".

Jag funderar på din kommentar i gästboken, att vägen till ett mål är viktigare än målet i sig. Då kändes verkligheten helt okej, att bo i en egen jättevilla, vara chef och bara jobba tre dagar i veckan. Skulle jag ha tröttnat på det i längden när jag bara fick allt utan ansträngning? Men jag undrar om jag skulle ha nått ända fram till målet om det bara hade berott på mina egna ansträngningar. Skulle jag ha hållit kursen rak? Ibland byter man kurs på vägen till ett mål. Gör man det för att man blir klokare på vägen, man inser att det inte var dit man ville, eller gör man det för att vägen är för jobbig?

Det var en underbar natt, men det var inte vi. Vi var inte oss själva. Märkte du att du var annorlunda? Kände du dig annorlunda? Du var precis som jag ville ha dig, jag vet inte vad skillnaden var, kanske var du bara säkrare på dig själv än du brukar vara.

Det var som en dröm, men ändå inte. Jag ser på det jag har skrivit att det är sent, dags för mig att sova.

Dröm sött!

Kram
/Lena - grubblar mer än vanligt

Jag kan inte minnas att jag kände mig annorlunda. Jag märkte bara att Lena var annorlunda. Mycket säkrare. Mycket vackrare. Mycket mer intresserad av mig.

Fast länk

Måndag 2000-03-20: Det kunde ha varit värre

Jag tog en öl och en bit mat ute på stan med Lasse idag. Först pratade vi om Lena.

- Celibat till 2001! sa Lasse. Ha! Vad var det jag sa? Man ska alltid göra klart för brudarna vad man vill...

- Som om det skulle ha hjälpt...

- Tiden! Nu har du förlorat flera månaders produktiv brudjagartid och säsongen är snart över.

- Säsong?

- Ja, i alla fall om man vill jaga på Stockholms barer och vill ha ett hyfsat urval. Om man nu inte vill ge ut sig ut att tälta i buschen och dansa och supa och slåss som alla andra puckon. Eller åka utomlands och jaga tjejerna där. Det kanske har sin tjusning om man vill vänsterprassla, men det är sämsta tänkbara sätt att hitta den rätta.

Lasse brukar hävda att hans liv bara går ut på att hitta den rätta.

- Ska man hitta den rätta gäller det att ligga i, sa Lasse. Man får inte slöa, inte försitta några chanser. Men i kväll är det nog kört. Jag funderar nästan på att åka hem och sova.

Han hade berättat på telefon att han hade träffat en tjej samma kväll som jag eskorterade Lena hem till dörren.

- Den där tjejen som du...? frågade jag.

- Jaså hon, sa Lasse. Hon var väldigt lovande. Hon jobbade väldigt mycket, så vi sågs inte så ofta. Men hon verkade vara min typ på något sätt. Jag började fundera på om jag skulle testa henne med diskekonomitestet.

- Diskekonomitestet?

- Du vet väl hur tjejer brukar testa oss killar, se om vi klarar att byta toapappersrulle när den gamla tar slut and all that shit. Jag tänkte att jag också kan spela det spelet. När jag lagar mat brukar jag passa på att diska det jag behöver för matlagningen, i stället för att ta nytt från skåpet, så att blir mindre att diska efteråt. Så jag tänkte jag skulle se hur diskekonomisk hon var.

- Öh, och det var hon inte menar du? Hon tog en ny sked varje gång hon skulle provsmaka?

- Vi kom aldrig så långt. Vi kom aldrig förbi stadiet att jag lagade mat för att impa på henne. Hon var helt hänförd över min matlagning och sa att hon aldrig skulle kunna åstadkomma något liknande.

- Så du dumpade henne när du insåg att du skulle få laga maten resten av livet?

- Vad tror du om mig? Så mysigt som vi hade efter maten hade det varit helt okej. Nej, jag träffade en annan, som också verkade vara min typ. Du vet att jag inte brukar ha mer än en tjej åt gången under någon längre tid. Det strider mot mina moralprinciper. Oftast har jag inga svårigheter att välja vilken jag ska satsa på, eller så tröttnar någon av tjejerna på mig. Men de här...

- Båda var min typ, fortsatte han. Båda jobbade mycket och oregelbundet, och oftast olika tider så att jag kunde träffa en av dem när den andra jobbade. Det blev nästan för mycket. Inte mycket sömn, men vad gör man inte för att hitta den rätta...

Ibland har jag önskat mig att jag hade problemet att behöva välja, som omväxling mot mitt vanliga problem.

- I lördags hade jag bestämt tid med Emma, den som jag träffade först, ute på stan. Så kom jag in baren, och där står Stina, den andra tjejen.

- Jaha? Hur...?

- Ja, just det. Bra fråga. Hade jag glömt bort vem jag hade dejtat? Eller hade Stina råkat komma dit ändå? I så fall skulle Emma snart dyka upp...

- Det låter inte så kul...

- Nej, jag höll på att vända i dörren, men så gick jag fram till henne och försökte verka så cool och obesvärad som möjligt. Jag föreslog att vi skulle gå till ett annat ställe, men det ville hon inte alls. Så försökte jag med oskyldiga frågor ta reda på hur läget var, om vi hade bestämt tid, eller hon bara råkade vara där, men hon svarade bara typ goddag, yxskaft. Och så började hon fråga mig en massa som jag inte visste vad jag skulle svara på och jag fick slingra mig som den värsta skallerorm. Det var inte direkt min lyckligaste stund på jorden...

- Och så kom förstås Emma?

- Just det, sa Lasse. Jag tänkte att jag måste kunna prata mig ur situationen. Jag har ju trots allt varit i värre sitsar... men...

Han hällde i sig resten av ölen.

- De kände till varandra! sa han. De hade gaddat ihop sig mot mig! Jag vet inte hur det gick till.

Då kändes det väldigt bra att jag aldrig har haft den typen av problem.

- De sa att de ville prata med mig, att jag borde beställa in öl och skulle sätta mig mellan dem så att vi kunde ha det riktigt mysigt alla tre. Och när vi hade fått in ölen och satt oss som de ville tömde den ena sitt ölglas innanför byxlinningen på mig och den andra i skjortan.

Han stirrade sammanbitet ut i luften.

- Nåja, det kunde ha varit värre, sa han. Ölglasen kunde ha varit större, och ölen kunde ha varit dyrare.

Fast länk

Onsdag 2000-03-22: Koffeinbrist

Det är kaos på jobbet. Kaffeautomaten har gått sönder. Allt vi har nu är en stor burk snabbkaffe som Peter personligen har köpt på Konsum och en gammal vattenkokare.

Medan vi dricker snabbkaffe förhandlar Peter med automatfirman. Han har upprepade gånger berättat vilken bra deal han gjorde när han skaffade automaten. Haken var att kontraktet specifikt gällde den gamla avdankade kaffeautomaten så länge den höll ihop och ingen annan, vilket ungefär motsvarar ett rivningskontrakt på en lägenhet.

Det är inte något som hejdar Peter. Han är den typen av person som skulle försöka få ett rivningskontrakt uppgraderat till ett fullvärdigt kontrakt eller försöka stoppa rivningen. Jag skulle också kunna tänka mig honom flytta till ett hus intill startbanan på Bromma flygplats och starta en aktionsgrupp för att lägga ner flyplatsen.

Under tiden river Yngve och jag i en gammal webbsajt som gjordes av en person som har slutat. Man kan inte missta sig på att den ärade f.d. kollegan gillar Javascript. All action utspelar sig i fönster som poppar upp när man minst av allt anar det. För att webbläsarfönstret inte ska förefalla tomt och ödsligt innehåller det en uppmuntrande animerad Java-bild.

Kunden hade accepterat och betalt allt detta. Det visade sig att det fanns några småfel, men "ingenting värt att bråka om". Det stora problemen började när de bytte webbläsare. Då ringde de Peter.

- Man behöver inte tillämpa allt man har lärt sig på sina kurser i sitt första projekt, var Yngves spontana kommentar när Peter hade bollat över problemet till oss och vi hade tagit en första titt på sajten. Man kan spara lite till nästa projekt.

De så kallade småfelen visade sig vara grundläggande designfel. Egentligen var det mycket lite av den bakomliggande funktionaliten som fungerade, och det som fungerade fungerade mest av ren tur, och det fungerade inte som kunden ville ha det.

Peter sa att firmans rykte hängde på att vi fixade sajten.

- Men försök att återanvända så mycket kod som möjligt, sa han. Gör inte om något i onödan.

Yngve gjorde en snabb inventering av vad vi kunde återanvända och vad vi måste skriva om från början.

- Äntligen, sa Yngve. Äntligen något som vi kan återanvända. Tio rader korrekt Perl-kod.

Han satt tyst och stirrade på koden.

- Fast det hade räckt med en rad.

Fast länk

Torsdag 2000-03-23: Drivkrafter och drivmedel

Vad är det för drivkrafter som får en att jobba så här mycket? Knappast lönen.

Lättare är att peka ut är de primära drivmedlen på en konsultfirma. Det är kaffe och coca-cola. De flesta dricker endera, ett fåtal båda delarna.

Cola-drickarna har sitt eget leveranssystem. Det står ett lager cola och en plåtburk i pentryt. Den som vill ha en cola tar den och stoppar pengar i burken. När colan är på upphällning tar två av cola-drickarna (efter ett rullande schema) med sig pengarna i burken till Konsum och köper ett nytt lass.

Peter förhandlar ihärdigt med kaffeautomatfirman. Utgången är oviss.

Yngve käkar koffeintabletter.

- Jag tål inte snabbkaffe.

Fast länk

Fredag 2000-03-24: Fredagsfika på snabbkaffe

- Segern är vår! Tystnad... - Är det någon som vill ha en koffeintablett? Jag har gott om... - Tystnad om jag får be... - Du ska inte snacka om gott om koffeintabletter! När jag pluggade och bodde i stundentkorridor, då kunde man snacka om... - Windows 2000 suger... - Vår chef vill visst säga något... - Totalkraschad hårddisk... - Nu klättrar han upp på bordet... - Det skulle varit mer kvar om man hade kört den under en ångvält... - Tänker han börja dansa? - Helt gratis, förutom... - Är det inte råttorna som ska dansa på bordet när katten är borta?

- TYSTNAD! SILENCIUM! skrek Peter uppifrån bordet. Ärade åhörare, jag är djupt rörd av er odelade uppmärksamhet. Nej, ni behöver inte applådera. Segern är vår! Vi får en ny kaffeautomat nästa vecka, till ett helt fantastiskt pris. De tog inte mitt skambud till utgångsbud, men det var banne mig inte långt över. Jag påpekade för dem vilket potential vår växande konsultfirma har och vem vill bli känd som den som förlorade kaffekontraktet till företaget som kan bli morgondagens Microsoft? Vem vågar ta den risken?

Fast länk

Söndag 2000-03-26: Lokalsinne

En riktig karl frågar inte efter vägen.

Däremot kan han gå ner i tunnelbanan och titta på kartan. Jag skulle till Tulegatan, en av de där gatorna som jag har passerat massor av gånger utan riktigt lägga märke till var den ligger. Det visade sig att jag var på rätt sida av Olof Palmes Gata, men på fel sida av Sveavägen.

Nya undersökningar har visat att män har bättre lokalsinne än kvinnor. Det är ännu inte vetenskapligt belagt att kvinnor har lättare för att fråga efter vägen än män, men det verkar troligt att så är fallet.

Det är lätt att tänka sig hur båda egenskaperna har gått i arv från våra jagande förfäder. De som hade dåligt lokalsinne blev inte så långlivade och fick inte lika många barn som de som brukade hitta hem efter jakten. Egenskapen att kunna fråga efter vägen kunde inte heller ha varit så fruktansvärt användbar på den tiden. För det första är det frågan vem man ska fråga när man har gått vilse i skogen. För det andra är det frågan hur man ska få ett vettigt svar. Konsten att räkna var inte så utvecklad på den tiden, så vägbeskrivningarna kunde låta så här:

- Först går du väldig många träd rakt fram, sedan svänger du åt yxhandens sida och går väldigt många träd till.

Man kan tänka sig att den som förlitade sig på sådana vägbeskrivningar inte blev särskilt långlivad.

När det gäller generella manliga eller kvinnliga egenskaper är naturligtvis de indviduella variationerna väldigt stora. Jag har ärvt oviljan att fråga efter vägen, men jag har inte särskilt bra lokalsinne.

En av två är inte så illa.

Fast länk


Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.

Valid HTML 4.01!