Jag skriver så långt jag hinner.
Jag var inte klar med maten när Karin ringde på dörren.
I synnerhet vegetarisk mat tar alltid längre tid än man tror att tillaga.
Medan jag stökade i köket pysslade Karin med något i vardagsrummet.
Vi kastade inte i oss maten, men våra tankar var någon annanstans.
Det blev inte så mycket sagt. Hon var förväntansfull, förmodar jag,
medan jag var smånervös. Andarna är inte att lita på.
De har inte rätt att berätta direkta lögner, men inget hindrar dem
från att ljuga genom att servera ett korn av sanning nedrörd i en
gryta av allmänt svammel.
Inget roar dem mer än att säga exakt det man inte vill höra.
Efter maten visade Karin vad hon hade gjort i vardagsrummet.
Persiennerna var nedragna, det doftade rökelse och det brann levande ljus.
- Är det inte mysigt? sa Karin.
- Jag hade tänkt att vi skulle sitta i köket.
- I köket... men... men...
- Det enda lysrör jag har finns i köket.
- Lysrör? Du tänker väl inte...? Men stämningen...
- Jag har alltid gjort det i lysörsbelysning.
Jag försökte förklara att det var något speciellt med lysrör.
De flimrar med en viss frekvens, vanligen så hög att man inte märker det,
och det sägs att flimrandet håller tillbaka andarna så att de inte
blir för kraftfulla. Mina förklaringar gick inte fram - kanske
var vi på olika våglängder.
- Snälla Arne, sa hon och strök mig på kinden. För min skull.
Jag är säker på att stämningen är viktigare än flimret.
- Okej då, sa jag. Vi provar på ditt sätt. Om det inte funkar
flyttar vi ut till köket. Okej?
- Okej.
- Du får flytta på några av de där ljusen på bordet så vi får plats
med skrivmaskinen.
Hon flyttade ljusen och jag bar in skrivmaskinen.
- Ska du sitta vid skrivmaskinen? frågade Karin. Eller kan jag klara
av det själv? Blir det lättare att få fram frågan om jag sitter där?
- Det är ganska enkelt att lära sig, sa jag. Om du kan skriva utan
att titta på tangenterna, förstås. Annars blir det väldigt svårt att
tyda utskriften efteråt...
- Det kan jag inte. Då måste du skriva. Det kanske blir bättre kontakt
om jag håller i dig? Och så känner jag mig mer delaktig...
- Ja, det är nog bra att du håller i mig. Men du får inte hålla
så du hindrar mig att skriva. Inte i armen.
- Okej. Är det här bättre?
- Ja. Då försöker vi. Du måste vara helt tyst.
- Som en mus. Lita på mig.
- Du måste vara tyst även om det inte verkar hända något.
Det tar en stund att sjunka ner i transen.
Jag slöt ögonen. I det första steget ska man bara bli medveten om
kroppen, hur man sitter och hur det känns. Fingrarna på tangentbordet,
ryggen rak, hennes hand på mitt lår. Skulle det fungera i den här belysningen
och med henne intill mig? Skulle hon hålla tyst även om det drog ut på tiden?
Ljud kan man hantera, men ord aktiverar för många hjärncentra och
då är det bara att börja om från början.
Jag gick vidare i ritualen. Tankar. Många tankar. Det är okej.
Tricket är att inte engagera sig. Låta tankarna flyta förbi. Som de inte
vore ens egna tankar.
Djupare, djupare. Så kände jag en ström av ord passera genom hjärnan
och fingarna började skriva. Orden passerar vanligtvis för snabbt förbi
genom fingrarna för att man hinna förstå något, i alla fall direkt.
Däremot kan orden ge upphov till drömmar.
Jag minns att jag vandrade genom ett kargt berglandskap med Karin
när jag väcktes av ett avgrundsvrål.
- Arne! Vakna! Snälla Arne! Du måste vakna!
Det är en dörr här! Ska det vara det?
Jag öppnade ögonen. Papperet satt inte längre kvar i skrivmaskinen.
- Dörr? Det är bara sovrumsdörren. Lugna dig.
- Det är inte en vanlig dörr. Titta på den, och läs vad du har skrivit.
Jag tittade på dörren och förstod vad hon menade. Dörren fanns inte där.
Dörröppningen ledde ut i ett berglandskap liknande det jag hade sett i
drömmen, men med skillnaden att det var natt och inte dag som i min dröm.
Jag tog papperet ur Karins händer och läste:
Kära Karin!
Du undrade alltså hur du kan finna dig själv.
Det är otaliga människor som har ställt sig den frågan sedan tidernas
begynnelse. Nästa lika många har försökt besvara den.
Någon förespråkar meditation och ett stillsamt liv,
ty har inte en vis man sagt att allt kommer till den som väntar?
Andra förespråkar att man ska undvika det stillsamma livet och kasta
sig ut i världen, ty har inte en vis man sagt att den som söker skall finna?
Åter andra förespråkar att man ska gå vidare till nästa fråga
som lyder: "Vad är det jag vill göra när jag har funnit mig själv?"
Har inte en vis man sagt att som man frågar får man svar?
Personligen tycker jag att alla de där svaren flyr undan själva
frågan. Vi kan i stället erbjuda dig att utan kostnad för dig testa
vår nya dimensionsdörr. Den leder dig direkt till de trakter där
du senast sågs till och därifrån är det bara att följa spåret
tills du hittar dig själv.
Detta är en betaprodukt och vi ansvarar inte för följderna av dess användning.
Närmare upplysningar om vårt friskrivande från ansvar hittar du
på andra sidan dörren i pärmen med licensavtalet.
Licensavtalet träder i kraft i ögonblicket du kliver igenom dörren.
God jakt och lycka till.
Fortsättning följer.